Vi skall Hylla Carolina Gynning

Kroppsidealen härjar som bekant fritt och är en av våra allra största demokratiska bevakningsmetoder i vår nutida historia. Under omfattande dynastier i Kina var det brukligt att beklä kinesiska småflickor med för trånga skor då detta påbjöds som ett modeideal från denna tid. Detta var också ett sätt att stävja deformiteter bland framtårna vilket på sikt medförde att en bakåtlutad hållning motverkades. Arbetsbördan och ryggproblem avlastades tack vare denna metod. I jämförandet av vissa industriella verksamheter i modern tid i Kina har arbetsförbättringarna hos de kinesiska kvinnorna kunnat påvisas. Se så fromma de ser ut (bild Hö: ovan). De systematiska organisations förhållandena har inneburit en sällan skådad effektivitet i form av en avkastning hos fabrikörer i västerländska mått.

Inte bara har effektiviteten gynnat enbart industrimännens appanage. kvinnorna får en lagstadgad lön då man vid ett snabbt rullande löpande band syr en och samma söm i en typ av sportsko från klockan sju på morgonen till elva på kvällen i en takt som är beundransvärd men människoovänlig.

Det är föga förunnat att kunna tillställa sig en beundransvärd position att se dessa kvinnor gå i bräschen för en arbetskultur där arbete premieras och har ett egenvärde. Annat var det på 1700-talet då mansidealet var det franska perukmodets epok. Till detta hörde det brukligt till att vara både skägglös och mustaschlös. Detta väckte stort motstånd hos de kristna prästerna och munkarna vilka i gamla skrifter tillskrev i inofficiella heliga bulor att en prästman kallade avrakning av skägget andligt horeri.

Detta leder osmakligt till rådande plastikkirurgi och alla ingrepp för att förbättra kroppsdelar. Precis som redogjorts tidigare i fallet med de kinesiska kvinnorna så var detta ett led i att motverka ryggproblem och givetvis på lång sikt tills nutid finner vi spår i en harmonisk effektivisering i produktionsavkastningar vilka gynna hela samhället i stort. 1700-talets män brottades med andliga förbud att inte synas rakade, vilket bör ju rimligen inneburit skamsenhet och problem i sina förpliktelser. Det finns en ovilja att acceptera inopererade bröstinplantat i moraliskt hänseende, men om detta bidrar till att plastvåpen andligt lyckas effektivisera sina arbetsuppgifter, varför skall vi neka dem det förbehållet? Så min fråga är: Carolina Gynning vet du egentligen vad du gjorde när du tog bort dina bröstimplantat? Jobbar du lika effektivt i jämföresle med kinesiskorna? Dom får jävla lida pin!

Jag har placerat min blogg i Falun på bloggkartan.se

Rean på bloggen :>

Det ligger nya goda tider framför oss med en omättlig tro på att förändringarnas tidevarv där mycket går att genomföra. Den fria individen har fått via Det Nya Mediet sin egen PR kanal- att nå ut till alla med samma moguliska stil vill andra i efterföljande god ordning ta del av varandra som hunden biter sig i baken jagande loppor.
Det är väl föga förunnat att påstå annat att vår tid har öppnat yttrandefrihetsporten på vid gavel där vi inte längre behöver känna oss inskränkta i våra egna tankar- det kan komma till andra i fantastiska långa romanföljetonger. Kejsarens nya kläder uppskattas i lika stort iver som den identitetssökande postmoderna själen. Det råder devalvering på vad som länge har betraktas som seriös journalistik språkstil. I deras sökande av självsanering och viljan att upprätthålla den goda oantastliga kultiveringen ifrån det okultiverade, har samtidigt den populistiska rosa bubbelgum tuggande medborgaren övertagit gapet.
Inom ett litet samhällsskikt anses detta depraverande, osmakligt ja kanske tom vulgärt att se hur de alternativa åsikterna på bloggen får då och då medieutrymme med sin särställning i sammanhang. Sensationsjournalistiken dansar Kongo med sina nya bundsförvanter - bloggaren. Dessa otröstliga skrivare förkunnar i sin språkstil samma ledighet och måttfullhet i valet av att presentera lättsmält innehåll likt en videobutik vilka produktplacerar pappersnäsdukar strategiskt i närheten av Manga porren och Jenna Jamesons best off. Alla behov och eventuella tolkningsföreträden får ju inte begränsas då det kan anses vara diskriminerande och stötande för somliga. Eller var det tvärtom -hur var det nu? Det lyser en röd lampa för identitetskris. ”ja, vad räknade du med?” skrockar de postmoderna filosoferna. Bloggaren såväl som den hetsiga artikel industrin är på korståg. Kampen om uppmärksamhet ligger i en trendig Cosmopolitan layout. Det ytliga och tidigare och så osmakliga har blivit lika självklart accepterade som att läsa extramaterialet från en ännu levande författare till sin biografi.

Men vem bryr sig om ingen uppmärksammar din blogg? Är det en uträknad presumtion i balansgången mellan Internetträffar och var på topp-100 i kändisskaps ligan bloggaren befinner sig? När ändamålet skrivs av ändamålet i sig självt lever texten sitt eget liv i dess oändliga eko. Roland Barthes myntande av begreppet simulacrum blir ett faktum. Men det råder jämlikhet som en förunnad odiskutabel konsekvens i resultatet av den brådmogna postmoderna Eran. Våra konceptuella antaganden om vår lilla mikro tid i vår lilla mikroposition i samhället är i förlängningen densamma hos alla. Le socialismus Homo post modernus har anlänt. Kulturkritikern och den så kallade moralväktaren av samhällsalster och yttringar kan känna sig blåst på konfekten. Må det vara så att dina skäl är ädla, oavsett vad du anser bidrar till för den goda avkastningen till andra eller för dig själv under din egen blogg agenda. Vissa säger tidsfördriv och i motsats hos andra vilka söker skattepliktiga avdrag för sin blogg verksamhet. Inför det sistnämna så resulterar det i en skön känsla av tröst. Ett riktmärke på att det personliga memoradiumet kan få ett offentligt erkännande. Men vad hände med det kritiska språket?- Språka på se(r)bokratiska.