Det ligger nya goda tider framför oss med en omättlig tro på att förändringarnas tidevarv där mycket går att genomföra. Den fria individen har fått via Det Nya Mediet sin egen PR kanal- att nå ut till alla med samma moguliska stil vill andra i efterföljande god ordning ta del av varandra som hunden biter sig i baken jagande loppor.
Det är väl föga förunnat att påstå annat att vår tid har öppnat yttrandefrihetsporten på vid gavel där vi inte längre behöver känna oss inskränkta i våra egna tankar- det kan komma till andra i fantastiska långa romanföljetonger. Kejsarens nya kläder uppskattas i lika stort iver som den identitetssökande postmoderna själen. Det råder devalvering på vad som länge har betraktas som seriös journalistik språkstil. I deras sökande av självsanering och viljan att upprätthålla den goda oantastliga kultiveringen ifrån det okultiverade, har samtidigt den populistiska rosa bubbelgum tuggande medborgaren övertagit gapet.
Inom ett litet samhällsskikt anses detta depraverande, osmakligt ja kanske tom vulgärt att se hur de alternativa åsikterna på bloggen får då och då medieutrymme med sin särställning i sammanhang. Sensationsjournalistiken dansar Kongo med sina nya bundsförvanter - bloggaren. Dessa otröstliga skrivare förkunnar i sin språkstil samma ledighet och måttfullhet i valet av att presentera lättsmält innehåll likt en videobutik vilka produktplacerar pappersnäsdukar strategiskt i närheten av Manga porren och Jenna Jamesons best off. Alla behov och eventuella tolkningsföreträden får ju inte begränsas då det kan anses vara diskriminerande och stötande för somliga. Eller var det tvärtom -hur var det nu? Det lyser en röd lampa för identitetskris. ”ja, vad räknade du med?” skrockar de postmoderna filosoferna. Bloggaren såväl som den hetsiga artikel industrin är på korståg. Kampen om uppmärksamhet ligger i en trendig Cosmopolitan layout. Det ytliga och tidigare och så osmakliga har blivit lika självklart accepterade som att läsa extramaterialet från en ännu levande författare till sin biografi.
Men vem bryr sig om ingen uppmärksammar din blogg? Är det en uträknad presumtion i balansgången mellan Internetträffar och var på topp-100 i kändisskaps ligan bloggaren befinner sig? När ändamålet skrivs av ändamålet i sig självt lever texten sitt eget liv i dess oändliga eko. Roland Barthes myntande av begreppet simulacrum blir ett faktum. Men det råder jämlikhet som en förunnad odiskutabel konsekvens i resultatet av den brådmogna postmoderna Eran. Våra konceptuella antaganden om vår lilla mikro tid i vår lilla mikroposition i samhället är i förlängningen densamma hos alla. Le socialismus Homo post modernus har anlänt. Kulturkritikern och den så kallade moralväktaren av samhällsalster och yttringar kan känna sig blåst på konfekten. Må det vara så att dina skäl är ädla, oavsett vad du anser bidrar till för den goda avkastningen till andra eller för dig själv under din egen blogg agenda. Vissa säger tidsfördriv och i motsats hos andra vilka söker skattepliktiga avdrag för sin blogg verksamhet. Inför det sistnämna så resulterar det i en skön känsla av tröst. Ett riktmärke på att det personliga memoradiumet kan få ett offentligt erkännande. Men vad hände med det kritiska språket?- Språka på se(r)bokratiska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag måste medge att jag känner mig träffad av formuleringen "Inom ett litet samhällsskikt anses detta depraverande, osmakligt ja kanske tom vulgärt att se hur de alternativa åsikterna på bloggen får då och då medieutrymme". Delvis därför att jag måste medge att vi är för få som står upp och försvarar postmodernismen. Det gör oss onekligen till ett litet samhällsskikt, även om jag själv inte skulle valt formuleringen samhällsskikt; eftersom jag inte tror att vi är en tillräckligt heterogen grupp för att falla in under begreppet samhällsskikt. Delvis därför att det är sant att det retar gallfeber på en varhelst man börjar resa krav på att all kultur skall vara lättsmält och begriplig. Själva begreppet kultiverad är så affekterat att raggen reser sig i nacken på en. Idé och kritik som tar avstamp och finner sin näring i ord som sublimt, klassiskt, vackert eller naturligt kan få vem som helst att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag ställer mig däremot ytterst tveksam till att det skulle finnas någon som faktiskt tycker att torgförandet av dessa idéer i den så kallade blogosfären skulle vara mer irriterande än när den visar sig på annat håll.
Omformulerat kan jag tillkännage att det nämnda samhällsskikt är föga stort med hänsyn till hur kulturyttringar har fått det fotfäste i vad som innan varit befriade från dessa. Återigen har tillgången till tidigare stängda portar inom vissa kulturella fackområden luckrats upp. Det gyllene kodspråket ges ut i masstryck med konsekvensen av att språkliga attribut träder i evig glömska. De samhällsskikt som i vissa fall tar avstånd vill jag påminna om att dessa finns verksamma hos vissa kulturjournalister. Att osmakligheter gällande vad som framförs inom den så kallade blogosfären har egentligen ingen grund eller ringa bärkraft då ide och kritik är redan fasta incitament vilka uppstår ifrån redan existerande sentida kulturtexter. Det Alternativa får en minoritetsställning, men inte längre sin osynliga status. Då konst och kulturmöten inte längre finner sin särställning i det direkta mötet eftersöks en medborgerlig revansch inför vad man sen infann blivit utestänga ifrån. Det blir föga ointressant att enbart kritisera låt oss säga ett populistiskt framträdande i lyrikform då den gode kålsupande kritikern, likväl som oss övriga, inte besitter det konceptuella medvetandet att göra sig införstådd i andra kulturalster än den nutida. Det nutida är historia framtid och för ögonblicket.
Sensationsjournalistiken dansar Kongo! Hahaha - kunde inte sagt detta bättre själv men jag är ju heller inte hermeneutiker, så det där är inte min planhalva.
Det mest rörande är dock det faktum att det inte är du som skämtar utan sensationsjournalistiken som faktiskt dansar kongo.
http://www.youtube.com/watch?v=IndCbvBkvAc
Märk väl hur den unge mannen antagit alla journalistens yrkesdrag:
1. Det oklara språkbruket
2. Perfekt synkronisering med radion
3. Den naturliga fallenheten för att hoppa upp på saker utan eftertanke eller anledning.
Dagens dansade kongounge är morgondagens Mediamongol!!
Skicka en kommentar